Inte mycket sömn nu

Pulau Perhentian Kecil hägrar

Idag ska vi korsa landet och ta oss över till norra östkusten och Perhentian Islands där vi förhoppningsvis även möter upp Magda och John som vi lärde känna och reste med i Filippinerna. Enligt senaste blänkaren på facebook ska de befinna sig där just nu. Östkusten är lite av en chansning så här i februari, men vi har fått besked om att monsunen har blåst över och öarna är öppna.

Kim i rosa-bussarna-land

Vi tog på eftermiddagen farväl av sötaste lilla gusthousemamman på Ombak Inn (dvs hängde bak i bilen och vinkade genom bakrutan så länge man kunde se varann, som när man var 6 år) och hoppade på båten över till Lumut på fastlandet. Denna gång med riktiga säten och vi slapp även välja mellan pest eller kolera (urin- eller fisklukt) – lyxigt!

Innan vi kliver på långfärdsbussen som beräknas ta 9-11 timmar måste vi proviantera. Vi hann besöka många torkade-fisk-shoppar innan vi hittade lite torkad och färsk frukt istället;

 
Vill inte äta torkad fisk…

 
Vill gärna äta torkad fisk!

Bussresan som väl mest kan liknas vid en resa i en frysbox - vad är det med asiater och AC??? - tog 9 timmar istället för önskade 11, och vi landade efter en kort taxifärd på båtbolagets kontor i Kuala Besut redan kl 04.20 på morgonen. Eftersom det är svårt att sova när man håller på att frysa ihjäl var vi ganska trötta vid det här laget. Som tur var var det ingen som höjde på ögonbrynen när vi intog en baden baden och tre plaststolar. Personalen verkade lika trötta som vi;

“Färjan” som skulle ta oss ut till ön visade sig i själva verket vara en plast-eka som studsigt kördes i 100 knyck över vågigt morgonhav, rakt ut i ingemansland… Kändes det som först, men samtidigt som solen höjde sig över horisonten såg vi land. Vi är saltstänkta och trötta framme på Perhentian Kecil kl 07.30!

På två hjul

Idag har vi farit runt ön på två skröppliga hjul, en lös sadel och första kilometern utan bensin… Pangkor är precis lagom stor för att hinna runt på en dagstur med några stopp. Vid utsiktsplatsen som inte erbjöd någon utsikt what-so-ever, men däremot en spännande smal och brant trappa;

 

Vid Pasir Bogak stranden;

 

Vid “historical rock” som byggts över med tak och getts en stoor skylt. Vad som var historien bakom fick vi dock aldrig veta, men vi fotar naturligtvis plikttroget;

Vid en utsiktsplats på södra ön som faktiskt erbjöd en vacker vy;

Mötte en liten människa på väg hem från skolan;

Och såg slutligen Dutch fort, en av öns stora sevärdheter, innan vi på vägen hemåt klamrade oss fast vid varandra på de svindlande serpentinvägarna över Pangkor Hill;

Fågelmannen

… finns på Pangkor. Han driver guesthouse Sunset View Chalet och har matat öns hornbill-fåglar i nio år. Varje dag kl 18.30 kommer han ut, visslar och kallar på fåglarna som ännu inte hittat dit (för många sitter på eltrådarna och väntar en god stund innan).

 

Sen matar han dem med bananer eller som idag, när bananerna är slut, i värsta fall vitt bröd. Fast det tycker fåglarna inte är lika gott som banan... En viss sorts banan ska det vara också, som heter pisang awak och är vit inuti. Det är den billiga sorten, upplystes vi om.

Vid dagens matning räknade vi till 23 fåglar och de är fantastiskt fina på nära håll. Som en mix mellan papegojor och pingviner om Videsparven får beskriva dem. Och nästan tama verkar de då de tog bananbitarna direkt ur handen på oss!