McRice

Att Asiaterna sätter riset främst i sin kosthållning är ingen nyhet. Det roar oss att se att till och med multikedjan McDonalds anpassat sin meny till de lokala önskemålen.
När McBuko eller McHaloHalo kommer på menyn återstår att se…

ET phone home

 

Idag har vi varit och hälsat på ET:s släktingar – tarsier, eller “spökdjur” som de kallas på svenska. Tarsiern brukar kallas “en av världens minsta apor” men det är faktiskt ingen apa utan tillhör en enklare familj av primaterna. Mycket fascinerande ändå dock!

Hör bara: Tarsiern är ett nattdjur. På dagarna sitter de i princip stilla på ett ställe och därför hade t ex vi chansen att få se tre idag. De har pga sitt nattliv enorma ögon – 150 gånger större än människans i förhållande till sin storlek (!) och ett öga är större än hela deras hjärna. Den kan vrida huvudet 180 grader runt och hoppar upp till 5 meter trots att den bara är drygt en knytnäve stor. Tarsiern kan bara få en unge per år och är dräktig i hela sex månader, men bebisen är den största bland primaterna i förhållande till mammans storlek (huuuh..).

Tarsiern är idag utrotningshotad vilket innebär att det är 20% risk (eller “chans” som det stod på informationsskyltarna) att den försvinner helt inom 20 år. Riskfaktorerna är skogsförstöring, katter som jagar dem och människans nöjesjakt. Den finns bara på fyra av öarna i Filippinerna, men det finns andra typer av tarsiers även på Sulawesi och Borneo – så vi har chansen att se fler de närmaste veckorna!

Team Sweden – en uppmärksam klass

 
På bop-bop-flaket hem till Alona Beach

Maybe tomorrow, for sure

Då videsparven, efter en dags sängläge pga nån typ av magsjuka som verkar härja i Team Sweden, åter är på benen var vi imorse uppe i ottan för att ta båten från Siquijor till Tagbilaran på Bohol. Det var bara det att det inte bara var vi som var där kl 05.30 för att köpa biljett i mörkret…

Som tur är har vi lärt oss av filippinarna att varken det där med att stå i kö eller talesättet what goes around comes around fungerar. Nä här är det mera live or let die eller störst går först som gäller – för man vet ju inget om morgondagen, eller hur?! Sagt och gjort armbågade sig Paula och Kim förtjänstfullt fram bland de små men kaxiga filippinarna och lyckades i sista sekund skaka fram sex biljetter. Den här båtresan, med den större båten Ocean Jet, gick mycket stadigare än med lilla pyttebåten Jaylanne som vi åkte med till Siquijor, så förutom att vi höll på att frysa ihjäl då de – som vanligt – krämade på AC “som om det var sista chansen att få svalka innan jordens undergång”, gick allt bra och vi har nu stationerat oss på Alona Beach lilla ön Panglao (längst ner på kartan nedan). Här har vi njutit starkt (!) bryggkaffe för första gången sen vi lämnade Sverige. Mumma!

Imorgon ska vi försöka hyra bil och ta oss inåt landet för att se det Bohol är känt för; Chocolate hills och den lilla tarsiern. Men, som alltid här i Filippinerna vet man vet ju aldrig riktigt hur det kommer att gå. Tvätterskans svar på när vi kunde få tillbaka våra paltor “I dont know. Maybe tomorrow. For sure” säger lite om inställningen till tid och rum ;)