Då videsparven, efter en dags sängläge pga nån typ av magsjuka som verkar härja i Team Sweden, åter är på benen var vi imorse uppe i ottan för att ta båten från Siquijor till Tagbilaran på Bohol. Det var bara det att det inte bara var vi som var där kl 05.30 för att köpa biljett i mörkret…
Som tur är har vi lärt oss av filippinarna att varken det där med att stå i kö eller talesättet what goes around comes around fungerar. Nä här är det mera live or let die eller störst går först som gäller – för man vet ju inget om morgondagen, eller hur?! Sagt och gjort armbågade sig Paula och Kim förtjänstfullt fram bland de små men kaxiga filippinarna och lyckades i sista sekund skaka fram sex biljetter. Den här båtresan, med den större båten Ocean Jet, gick mycket stadigare än med lilla pyttebåten Jaylanne som vi åkte med till Siquijor, så förutom att vi höll på att frysa ihjäl då de – som vanligt – krämade på AC “som om det var sista chansen att få svalka innan jordens undergång”, gick allt bra och vi har nu stationerat oss på Alona Beach lilla ön Panglao (längst ner på kartan nedan). Här har vi njutit starkt (!) bryggkaffe för första gången sen vi lämnade Sverige. Mumma!
Imorgon ska vi försöka hyra bil och ta oss inåt landet för att se det Bohol är känt för; Chocolate hills och den lilla tarsiern. Men, som alltid här i Filippinerna vet man vet ju aldrig riktigt hur det kommer att gå. Tvätterskans svar på när vi kunde få tillbaka våra paltor “I dont know. Maybe tomorrow. For sure” säger lite om inställningen till tid och rum ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar